mitt kungarike för en kram.. asså, lite väl billigt kanske..

Tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är som kan stå på mina egna ben. Att mina år av relationer till slut har fått ett naturligt avslut. Jag tror aldrig jag kännt mig lika vuxen och cool. Men samtidigt bjuder jag mig själv på att vara löjligt hoppfull och barnsligt glad ibland. En balans som är svår att hålla. Det kanske är så att vi inte kan hitta oss själva med någonannan. I alla fall har det varit så för mig. Att jag behövt vara själv för att våga prova mina nya egenskaper. Som sedan vuxit och blivit en ny del av mig själv... fan, hahaaa. äsch!  Live and let  die!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0