Dagens bravader..
Min småbröder tittar på mig med uppsprängda ögon och asflabbar.. jag inser mitt något töniga svar och skrattar gott. Sen gick vi nervösa in i ett mörkt rum med 14 tonårspojkar... svettlukten var slående! Jag skyndar in bakom en vägg, och inser att jag e körd. i mitt huvud ekar mina småbröders röster - hahaha, du kommer bli så jävla grillad Jenny!!, hahahaaa !!!!
Jag sitter där inklämp i ett hörn och känner hur svetten bryter ut. Jävla skit, hinner jag tänka och så plötsligt skjuts det hej vilt på mig, jag studsar upp och springer hukad.. ojoj, jävla skit!!
Inte helt otippad fick jag sämst poäng av alla, jag tänker mig att detta innebär att samhället haft rätt som alltid valt männen som soldater... Enligt den utförliga statistiken hade jag skjutit minst skott, och blivit minst träffad, Så som demokratisk medborgare kanske jag va vinnaren ändå.. most likely not to kill... eller, så kanske jag dögillade det, och är en nyfrälst noobe.. som ska vinna nästa gång!!!
HALLO??
Funderar lite på syftet med en blogg, (jag tror att jag har blivit påverkad av mitt c-uppsats tänkande) Det kan ju vara ett återberättande, eller ett argumenterande, eller en ventil, eller kanske mötesplats, reflektionsplats, eller dagbok.. hmm, funderar på hur jag vill att min skall vara, och i all min förvirring, kommer jag bara fram till en sak, att den skall vara fri från ambitioner, och fri från redigering. Som ett samtal klockan 1 en fredag natt med en god vän.. jag vet inte om du uppskattar det, men för mig känns allt annat som förvrängning och hyckleri.
Tänk va märkligt ändå, att ha tillträde till någons tankar, en envägskommunikation.. men vem har makten? är det du när du läser detta och drar slutsatser utifrån mina ord.. Eller är det jag när jag kan provocera fram tankar hos dig.. Samma tankegång hade jag om ett konst evengemang jag besökte för två veckor sen.. för att den "konst" jag där fick beskåda stred mot mina föräntningar av vad som får kallas konst. Jag tyckte det var slöseri med tid och gick ilsket därifrån. - Tänk att killar kommer undan med att göra så jävla dålig konst!!
För deras motiv var oklart för mig, liksom mitt också är med denna blogg. Kanske är det makt, att få uttrycka sig som man vill, oavsett läsare.. oavsett om det finns en tanke med det eller inte.. som ett samtal klockan 1 en fredagsnatt, fri från prestation och förlöst i ivern att tänka högt.
kanske snart..
KÄMPAR IGEN!
Jag orkar inte vara till för er mer, jag måste få återskapa mig själv utan era preferenser.. Ett skapande som aldrig blir klart enligt visa, jag hoppas dom har fel.
Så min extensiella ångest har fått kraft igen.. men jag skall svälta den med vänner, skratt och träning.. men framförallt med vila!
Ensam?!
Jag ramlade in på KGB och hoppade till ryska rytmer. Vilket kändes mycket bättre än Bernts massiva garderob utrymme där pojkar och flickor levde på illutioner om erkännandet av symboliskt kapital. Där man råkar stöta på någon man helst vill glömma finns, där leken blivit allvar och inte längre känns så roligt. Där livets meningfullhet består av blickar, bekräftande och strategier, nä, jag orkade inte leka den leken. Ja, KGB kändes vettigare. Men vilse som jag var av ensamhet och en svidande känsla av självförnedring gick jag malmskillnadsgatan upp och ner och letade. I alla klubbar jag gick förbi verkade besökarna vara runt 20 års åldern, ännu mer förnedring.. Sedan den alldeles för lilla blåsan, och en akut lösning,... bottenskrap..
Jag frågar mig, varför jag inte gick hem.. Jag kunde bara inte, måste ha återupprättelse.
En trevlig dörrvakt senare: ölen, värmen, Lenin, dansen, fågelpojkar, hängselpojkar, ironiskapojkar och fantastiska flickor. Fågelpojken peppar mig att våga bjuda upp hängselpojken. Han tackar ja, och ljuset tänds igen. vi dansar tafligt men glatt. Jag skrattar och han med.. mer öl, mer skratt, mer pojkar, mer upprättelse.
Tack!
åhhh
MATAFAKA
På bussen- pojkvännen sjunger söt med, när bussradion spelar madonna, flickvän ler mot pojkvän och lutar sig mot hans axel och får en puss på panna. Flickvän frågar i falsett- Vad ska vi äta ikväll då? .... blääää
På tåget- pojkvän lutar sig fram mot flickvän som verkar butter, pojkvän viskar något och ger flickvän puss på munnen, flickvän ser längtande i pojkväns ögon... BLÄÄÄÄÄ
På ICA- Flickvän tittar på pojkvän som packar varor, flickvän frågar- fick vi med allt nu? pojkvän svarar- ja då gumman! AAAAAAAAAAAAAHHHHHH
När jag kommer ut, står två och hånglar, herregud, vuxna människor!!!
Så jag ringde till min evigt singla kompis som svarar lite besvärat.. och självklart sitter hon och äter middag med nån jävla kille... och dom har säkert jätte trevligt, och sen ska dom säkert ha sex...
Så in i norden typiskt!
Jävlar va bitter jag e!!!! hahahahaaa
RÖTT LÄPPSTIFT OCH FEMINISM
Jag kom på igår när jag satte på mig mitt röda läppstift som så många gånger hamnat på mäns kragar, att jag är två personer... en allvarsam och lugn lärare, och sen ibland en provocerande sexuell kvinna med ett sköte som rymmer er alla. Det är nästan djuriskt, att vara så lungt övertygad om att jag bara vill ha en sak.. jag vill ha män! En känsla, ett behov och så mycket korrigering. Det finns inte en chans att man som kvinna kan beakta sin sexualitet utan att konstant ha ett stygn av skuld och oro. Vilket är problematiskt när jag insett att jag har en nyfunnen sexualitet i och med att jag vid 25års åldern frigjort mig från många av samhällets maktstrukturer och beteenden som hämar en människa. Eller med andra ord att jag tar mig själv på mindre allvar och orkar vara så okomplett en människa är, och i detta tillåtande kom något djuriskt och vackert... Så vad gör jag nu? Ska jag fortsätta vara styrd av omgivningens mästrande, eller skall jag fånga mitt sanna behov och våga trotsa er.. För något har förändrats, innan var jag provocerade, nu är jag sann, vilket kanske är ännu mer provocerande.
Men även här har jag svårt att stå för det jag skrivit, då jag vet att jag gör etikett-brott när jag diskuterar en kvinnas sexualitet.
Hej igen mina vänner och er som jag inte känner.
För min känsla av solidaritet skär sig mott det subjektiva.
Ingenstans finner vi vad vi söker.. så jag söker vidare...
Jag trodde.
Jag trodde att drömmar skulle besannas
att kärlek skulle överleva allt
att förtröstan inte behövdes
att jag skulle bli något fantastiskt
jag trodde på livet
litade på världen, ibland
kanske är det dags att växa upp nu
inse att drömmar är bara drömmar
kärlek bara en känsla
förstöstan tillräcklig
och att inget är fantastiskt
kanske är det inte bittert att förstå att livet är så
Men hur ska jag kunna leva utan att lita,
så jag slutar leva en stund, en sekund, en dag.