Ensam?!
Jag ramlade in på KGB och hoppade till ryska rytmer. Vilket kändes mycket bättre än Bernts massiva garderob utrymme där pojkar och flickor levde på illutioner om erkännandet av symboliskt kapital. Där man råkar stöta på någon man helst vill glömma finns, där leken blivit allvar och inte längre känns så roligt. Där livets meningfullhet består av blickar, bekräftande och strategier, nä, jag orkade inte leka den leken. Ja, KGB kändes vettigare. Men vilse som jag var av ensamhet och en svidande känsla av självförnedring gick jag malmskillnadsgatan upp och ner och letade. I alla klubbar jag gick förbi verkade besökarna vara runt 20 års åldern, ännu mer förnedring.. Sedan den alldeles för lilla blåsan, och en akut lösning,... bottenskrap..
Jag frågar mig, varför jag inte gick hem.. Jag kunde bara inte, måste ha återupprättelse.
En trevlig dörrvakt senare: ölen, värmen, Lenin, dansen, fågelpojkar, hängselpojkar, ironiskapojkar och fantastiska flickor. Fågelpojken peppar mig att våga bjuda upp hängselpojken. Han tackar ja, och ljuset tänds igen. vi dansar tafligt men glatt. Jag skrattar och han med.. mer öl, mer skratt, mer pojkar, mer upprättelse.
Tack!
